Publicerad i Ordfront 2000

Jag är golv av gamla tiljor
Jag är öppen dörr genom vilken solglimt
Jag är tomma sammetsstolen
Jag är dike för orkester
Jag är nedrasad ridå
Jag är öde Jag är knirr

En gång var pjäser här:
tragedier mest men ”med komiska inslag”
som det stod på dörrn

En kvinna var det jämt här
Hon spelade samma roll
om och om igen
fantisera
vara kär
ligga med
Det kom inhyrda skådespelare
och kvinnan sa sig älska dem alla

Hon grät och hade sig när de försvunnit ut i ridån
Men lika glad blev hon när en ny äntrade scen
Hon såg aldrig någon skillnad på dem, tossan

Det blev så småningom tradigt
fler och fler stolar stod tomma
sist var bara kvinnan kvar
hon öppna dörren och gick hon med

då blev det lättnad

Jag är golv av gamla tiljor
Jag är öppen dörr genom vilken solglimt