Utdrag ur ”Tiggarbrevet” eller “Brevet jag skrev strax innan jag tog ett lönearbete”. Sammanställt av Jenny Morelli den 10 oktober 2006 och som samma år publicerades i litteraturtidskriften ”Gräs” nummer 31.

Jag är en självupptagen människa, en hemsk människa, en människa helt utan ideologi. [1] Jag får ont i magen och rodnar redan när jag tänker på vad jag tänker skriva. Jag är uppfostrad att inte be om saker och att inte erkänna brister och visa svagheter offentligt. Så låt nu ingen skugga falla över min stackars gamla mor. Tänk bara att äpplet denna gång har fallit mycket långt från trädet. Jag är minsann inte som den där estniska gumman som står på Drottninggatan och spelar två toner på en blockflöjt med en luggsliten tiggarmössa framför sig på marken. I åratal har hon stått där och hon spelar fortfarande samma entoniga falska slinga. Det handlar om värdighet! Man måste utvecklas. Bli bättre.

Fast min mor har jag ju bett om saker förstås, det ska du få veta. Men hon är väldigt gammal nu och pappas förmögenhet som han byggde upp med sin firma försvann i början av nittiotalet. Egentligen började han göra det mesta fel redan i slutet av åttiotalet. Min far har nu Alzheimers. En godmodig man är han, minsann. Men borta i huvudet. Och numera medellös. Min mor tar nu varsamt och tålmodigt hand om honom i mitt föräldrahem, det vita mexitegelvillan i E.

Som en katt runt grötfatet försöker jag kringgå mitt egentliga ärende och passar därför på att småprata lite om vår (mig veterligen) enda gemensamma nämnare. Jag gick i samma skola som du. Minns du R som även du hade i svenska och minns du U med sin struma och sina håriga händer som skulle lära oss biologi och geografi? ”Ingen lärde mig blomstrens namn, läraren hade så håriga händer ” nynnar jag fortfarande ibland när jag är ute i naturen. Och L som var tysklärare och rektor? Vad skulle han ha sagt förresten om han visste att jag satt och skrev ett sådant här brev? Vad skulle R säga? Usch, jag vill inte tänka på det. ”Hon var ju en begåvning. Hur kunde detta ske? Hur kunde en sådan som hon ställa sig att spela flöjt med en tiggarmössa framför sig på asfalten? Otroligt? ”

Nu skäms jag så att jag måste jag bryta av med en dikt.

Det hela är mycket märkvärdigt.
Jag sitter ofta på balkongen när barnen har somnat.
Röker en cigarett och smygkikar på grannarna.
Deras toupéer hamnar på sniskan när de är ensamma hemma.

Jag hade lika gärna kunnat sitta i ett styrelserum
med kostym och gestikulerat med min vänsterhand.
Jag hade kunnat veckopendla till Bryssel, kört en Chevrolet Caprice
eller på något annat socialt accepterat sätt fnaskat.

Men nu vakar jag över sovande barn.
Det är en hedervärd syssla.

Hur gammal är du? Det vet jag ju inte riktigt. Snart trettio? Tjugofem? Själv fyller jag fyrtio och hoppas känna mig så pass glad och alert att jag vill öppna dörren för mina vänner och familj. Jag bor i en hyreslägenhet i Aspudden, söder om Söder, tillsammans med mina tre barn och min sambo sedan fem år och äkta man sedan ett år.

Han är en närvarande far. Just nu sitter han i köket och läser en bok. Vår minsta son sover. Mina äldre barn sover på annat håll, tur det med tanke på hur hemsk jag är till humöret denna kväll. Jag har precis fått veta av a-kassan att jag får klara mig på 350 kronor om dagen före skatt. Och jag klarar inte av att skriva tillräckligt snabbt och rappt för att platsa som kulturjournalist. Jag söker massor av jobb men ännu har jag inte fått några napp.

Jag har börjat gräma mig över att jag inte gått helt andra vägar genom livet. (Märks inte det i dikten ovan?) Häromnatten låg jag vaken och ångrade att jag inte köpt bostadsrätt när jag skilde mig för första gången. Jag slet mitt hår över att jag inte gått tevekursen på journalisthögskolan utan den där (i och för sig roliga) radiokursen som inte ledde till något ordentligt jobb. Jag grämde mig över att jag gick på gymnasium i Täby istället för att fortsätta i en skola i stan. Jag grämde mig att jag inte stannade kvar i USA och började på Columbia University[2]. Fasade över att jag lade en docka i NT:s skåp! Han som hade ”det” men som senare i livet blev narkoman. Jag låg och rös över det faktum att jag var så aggressiv och transcenderade[3] så ofta, aldrig satt still i båten.

Men nej, jag är ingen gnällig människa! Om du träffade mig skulle du upptäcka hur gladlynt och positiv jag är. Jag är oftast inte arg på de som har bilar, hus och landställen. Den största delen av mig (jag skulle säga 90 procent av mig) struntar faktiskt helt i pengar och status. Om jag hade varit helt ensam och barnlös skulle jag se framtiden an och tycka om att inte äga något. Åldras, bli klok, tänka och skriva.

Och många jag känner som på olika sätt är rika- de går runt och tycker att de ingenting har. En väldigt förmögen person jag känner tog betalt av sina vänner när hon fyllde år: ”lägg gärna en hundring i burken där” Har du hört något så tossigt?! Har du hört talas om en så lat människa förut. Lat eftersom hon inte verkat haft tid att kolla upp vilka hennes verkliga vänner är. Bara gått runt år ut och år in och bevakat så att ”ingen kommer här och är vän med mig för att tjäna något.” Det är fattigdom det!

Jag skrev en dikt en gång som min man anser vara min bästa. [4] Inspirerad av ”Dagbok från Spandau” av Albert Speer som lärde mig att man oavsett var man hamnar måste leva med värdighet. With grace. Så är det.

Det är märkligt vet du att jag inte hittar en syssla inom det jag har utbildning för och det jag brinner för. Jag läste nyss om CM Bellman som hade arbetat i ett hus på Svartmangatan 9 i Gamla Stan, han innehade visst en tjänst på Nummerlotteriet som han fått av konungen.

Sekreterare kan jag mycket väl tänka mig att bli. Jag har ingenting emot att jobba nära makten. Men jag har heller inget emot att jobba långt från makten. Jag kan tänka mig att jobba på byggmarknaden i Kungens Kurva så att jag lär mig allt om olika maskiners användningsområden, det intresserar mig enormt.

Jag har också tänkt på att jag vill köra taxi (jag tycker mycket om att köra bil- särskilt lite för snabbt i vänsterfilen med automatlåda) och tänk att få lära sig att hitta bättre i staden och dess omnejd. En sådan där illa ansedd ”Klubb Anna bil” fick jag faktiskt häromdagen för mig att jag kunde köra men då helst med poesi på taket i stället för lättklädda damer. Jag tycker som du märker om det föraktade. Jag lider med de aningslösa männen som sitter bakom ratten i dessa bilar och får sura blickar från den svenska medelklassen. Jag vill att poesin ska vara just där.

Men jag har även burit på entreprenöriella tankar. Den vackra blondinen Victoria Silverstedt har jag exempelvis tänkt på och vill samarbeta med för att marknadsföra poesi för Wall Street killar med flera. Då handlar det om att rista dikter direkt på unga skönheters kroppar. Som finansens män sedan vinnlägger sig om att läsa. Och en installation. Där tänkte jag att man en solig dag kunde placera henne naken på en badbrygga i trä någonstans i den svenska skärgården. Sedan satt man bredvid med ett tidtagarur och anteckningsbok och väntade på att motorbåtar med svenska män i närmade sig och helikoptrar och annat började surra i luften. ”När exakt kommer paparazzi?” skulle den heta.

Andra projekt: Linnedukar som svenska kvinnorna så länge har vävt och som nu ligger och skräpar på Myrorna och Små Smulor har jag länge tänkt köpa upp i stora lager och få min mor att mangla med sin enorma kallmangel i källaren och sedan marknadsföra och sälja till den övre medelklassen som inte tror att de orkar med linne eftersom de inte tror det blir fint om man bara stryker det (jo, det blir det- finast blir det om man kallmanglar men det går att stryka!) Japaner, kineser och eventuellt amerikaner kunde kanske nappa.

Förstår du? Det ligger tonvis med vackra linnedukar här! Som någon har vävt och som ingen vill ha. Ett par tior för ett par servetter som det tagit enormt med tid att väva. Alla tankar som tänkts när kvinnorna satt där vid vävstolarna. Kan du greppa alla dessa?

Min man gick hemifrån för en timme sedan för att lämna vårt minsta barn på dagis och för att gå till sitt heltidsjobb. Han var arg. ”Du respekterar inte din familj. Jag är så trött på att dra i dig hela tiden. Varför sätter du på datorn för? Varför är du aldrig med oss för?”

Han har rätt! Det är som om jag aldrig kan vila. Det är som att det drar i mig hela tiden. En kraft som vill att jag ska var ensam och sitta och planlöst fylla vita papper med svart text. Är detta kärlek? Så långt jag någonsin har kommit i alla fall.

Vad betyder det att älska någon. Var tar all god vilja vägen? Varför blir jag alldeles hård och kall och likgiltig? Varför vill jag bara jobba? Vad är ”jobba”?

En stor del av mig verkar inte vara ämnad för kärlek (kan det vara en störning? En bokstavskombination?) Den delen är ämnad för att skapa. Det vill säga sitta som jag gör nu och skriva svarta krumelurer på vitt papper. En gång var jag bekant med en redig kvinna som bar på en riktigt stor begåvning (ja, eller som jag börjar se det mer och mer: en störning) Hon skrev och skrev och gav ut fantastiskt fina böcker och vann anseende. Den litterära världen jublade. Hennes stil? Ja, den var en sådan stil man blir kollrig och lycklig av. Högtravande och litterär men med kolsyra i.

Det finns de som försöker härma den stilen och de brukar bara lyckas halvvägs. De glömmer att spetsa drinken med kolsyra. Det stora flertalet glömmer jästen i sina stora degar. De lyfter inte då. Det blir ingen amplitud i det hela. Men hon! Hon kunde skriva om de förskräckligaste ting- man blev ändå på gott humör och satt och rös.

Hon fick  ett barn med en galen man som inte tog något ansvar och hon levde ensam med det barnet och skrev och skrev och försökte få sitt liv att gå ihop och föll ihop många gånger och räckte inte till för sitt barn och beundrade alla andra mediokra skribenter för att vi kunde göra annat än att skriva, för det kunde inte hon. Hon kunde inte köra taxi eller servera på restaurang eller jobba på dagis och sådant, vilket jag och även du kan för våra begåvningar är i bästa fall storleksmässigt mer som kul- eller gymnastikpåsar. Men hennes påse var som en Sacco-säck och den trängde ut allt annat inuti henne. Hon dog sedan. En olycka i hemmet. Tänk om vi levde i en värld där sådana som hon hade kunnat få leva brukar jag tänka. Det är en stor tragedi för en aningens begåvade kvinnor när verkligt högt begåvade kvinnor dör. Och det är en stor olycka att kvinnliga begåvningar skapar sådana hål i sina närmaste. Dessa kvinnor bör tvingas att skaffa barn med känslomässigt begåvade män som kan gå in och styra upp relationer och familjer och sådant. Som kan räcka till när de själva inte räcker till. Varför gör inte begåvade kvinnor det? Jo, för att de inte vet vad de vill! Det är ett problem. De ligger med fel män. De ställer till det. De är idioter på många sätt.

Nu råkar jag känna många som lever sina liv utifrån premissen att de har begåvningar stora och tunga som byggsäckar med utrivna badrum i. Och det är väl okej så länge de inte vandrar från relation till relation, från land till land, från barn till barn i jakten på en framgång som aldrig infinner sig. De sitter och snörvlar sedan framför sin avkomma som för länge sedan stängt sina hjärtan med hänglås. ”Jag visste inte vad jag gjorde! Jag trodde jag var så pass begåvad att jag kunde skita i dig” kommer man då höra ur dessa skrala strupar. Eventuellt kommer där att sitta en mycket ung flickvän bredvid dem som med en medlidsam blick stryker deras rynkiga händer. Jag vet för övrigt inte var plantskolan för den kategorin unga kvinnor finns någonstans – jag vet bara att den pumpar ut nya stjärnor i parti och minut. Generation efter generation.

Och vem är jag, ers excellens? En gås, en skumögd en i ett blint rike. Och mig kastade de en massa förväntningar på, de vuxna människorna i min barndom. Nät kastades över den gås som var jag som sprang i zig zag över grusplanen framför huset. ”Du är en duktig liten flicka!” skrek de och kastade sina nät och gåsen sprang. ”du borde satsa på det och det!”

Var det fel människor som kastade näten undrar jag? ”Bli inte konstnär vad du än gör!” Jag sprang och hetsåt och pluggade och läste och sprang och kräktes. När de vuxna slutade anfalla mig med nät och snaror försökte jag komma på vad mina egna nät eventuellt kunde tillverkas av. Jag funderar fortfarande. Och snart är jag död. Kanske är det bara just avtrycken av gåsens fötter på grusplanen som är jag. Små, små svarta streck. Kanske inte gå någonstans, kanske bara detta, svarta skribblande, små små svarta streck.

Häromveckan, innan regnet kom satt jag på en liten strand i en medhavd strandstol vid hyresrätternas strand, vid Bredäng, invid Mälaren. Solen lyste som en liten hård boll ovanför elledningarna. En svart rök osade från skogen och jag antog att det var en grillfest i närheten som hade gått överstyr. Jag satt och funderade bland alla de andra avklädda kropparna. En del av kvinnorna på stranden hade tatuerade fjärilar på axlarna eller ringar i navlarna. Jag tänkte på var jag var och vart jag är på väg.

Jag tänkte på semestrande européerna i Thailand som ligger helt sysslolösa invid stränderna, bukstinna i paradiset. Allt under det att de vackra och flinka thailändarna arbetar för glatta livet för att tillfredsställa deras köttsliga behov. Jag publicerade en dikt på nätet under namnet ”thai massage” för övrigt. [5]

Det som jag tror är sant om kvinnokroppen är att det enbart är den rikas kvinnans privilegium, hon som äger, att bli otrevlig och fet. (Inte du förstås, du har offentliga krav på dig att hålla dig slank) Det har jag märkt ett flertal gånger. Jag ser hur vissa kvinnor ibland nästan njuter av att vara fula och otrevliga. (”ha ha, så här otrevlig och ful har du inte råd att vara” säger deras blickar och tonfall, det är oerhört provocerande)

Den fattiga kvinnan måste – i alla fall om hon har ambitioner – både försöka vara trevlig och inte bitter och vårda sin kropp ordentligt. Den är hennes enda biljett till ett eventuellt materiellt sätt rikare liv. Så mycket vet vi.

Skaffa sig ett jobb? Nja, det finns nästan inga jobb. En femtedel av alla vuxna i vårt land står utanför arbetslivet står det i dagens tidning. Hur skulle det se ut om även den fattiga kvinnan skulle in där? Den odugligförklarade svenska kvinnan ska vara arbetslös eller sjukskriven, känna omsorg om sina närmaste, glädjas när barnbidraget kommer, heminreda och konsumera. Det är hennes jobb.

Jag läste i tidningen. ”Till sist når man så djupt att det där med identiteten- kulturell, nationell, social, sexuell, professionell – förlorar sin mening. Identiteten är alltid falsk, något man tillskrivs. En person sedd inifrån är egentligen inte ens en person, utan ett formlöst intet som rymmer allt.” Åh, det där är ju sant. Men hur kan då ”jag” smärta så när jag inte ens tror på ett ”jag”.

Ge mig ett arbete, låt mig finna en plats. Jag är attraktiv, jag kan en massa saker. Jag kan uträtta storverk. Låt mig få visa det. Låt mig inte få dö så här. Varför får jag inte ens a-kassa? ”Ge mig ett sammanhang där jag kan verka med kraften av mitt fulla jag” som Ulrike Meinhof sa. Och röken har slutat välla från skogen. Branden är släckt.

Kan vi arbeta och kan vi älska är vi friska sade Freud. Det är bra. Kärlek ja. Om en kvinna älskats av sin far har hon en särskild lyster sägs det. Har du en far som älskar dig? Hur är din pappa? Bar han sina döttrar vid sitt hjärta? Min far? Nja, han var aldrig hemma så jag vet inte. Jag har skrivit om honom i min svarta sladdriga bok ett bra tag.

Tro mig: jag gillar min pappa- men jag har ett väldigt distanserat förhållande till honom. För några år sedan skrev jag en dikt om honom. Jag har läst den högt och fått beröm men den är falsk så till vida att den beskriver en generell fadersgestalt. Kanske en dröm om en förlorad far. Men det är inte min historia om min far egentligen. Dikten går ungefär så här:

Min pappa har pigmentfläckar på händerna och en stor Oldsmobile med stolar som man kan flytta med knapp: uppåt nedåt framåt och bakåt. Han har jämt kostym, till vardags och till fest och hundratals slipsar på ett slipsräcke på garderobsdörren.

På åttiotalet tog jag ofta pengar i hans plånbok för att kunna gå på Bistro Boheme och för att kunna kräkas mellan bilar och bli påsatt av främmande män.[6]
När man säger: ska du köpa dator pappa? berättar han att han redan har dator
På hans kontor i Sundbyberg står den hel radda med dammiga IBM datorer som man måste kunna DOS för att manövrera.

Han har mobiltelefon, en Motorola med ett enormt aggregat som man får bära med sig ifall man vill ringa. Behöver du en räknemaskin? säger pappa och pekar på en jättekoloss med sladd. Nej tack jag har.
Pappa går ofta på Rotary. Så här kan det låta:
-Ja det var en mycket känd läkare där som arbetade med att få ner folkhälsan.
-Vaddå få ner? Förbättra folkhälsan kanske?
-Ja, jag vet inte. Han var duktig i alla fall. Mycket framgångsrik.

Han älskar namedropping fast han minns aldrig några namn.
Pappa kan inte längre mäta med tumstock. Han badar badkar cirka tre timmar om dagen. Sedan sover han på det. Mamma blir arg och ringer husläkaren i smyg. Han ska ha cipramil för att orka skotta snö. Det enda han orkar är att vattna julgranen en gång om året säger mamma.

När jag lämnar mitt föräldrahem sitter pappa i dunklet i fåtöljen i allrummet med händerna på handtagen. Utbredda vita fingrar lyser. Han ser så gammal ut, så trött. Jag ser honom för första gången. Han är ju på väg bort.

Och vreden över att pappa inte längre kör bil bäst eller har svar på alla frågor, kan allt, stillnar.

Det som gör dikten falsk är framförallt slutet. Jag har nämligen aldrig trott på den Store Fadern även om- och det erkänner jag- fast jag har helt förträngt känslan- har längtat ihjäl mig efter honom. I vilket fall som helst som blev min far liten mycket tidigt i mitt liv.

Min goda vän E satt en gång som liten kvar i bilen när hennes pappa gick ut för att hämta post i brevlådan en bit fram på vägen och E upptäckte till sin förvåning att fadern blev mindre och mindre ju längre bort han var. Väl framme vid brevlådan var han inte större än en tumme. Fadern tog upp posten och kom sedan tillbaka till bilen för att som ”normalstor” kliva in i den. Min vän E:s världsbild hade rasat under den minuten. Hon var inte längre religiös.

Det är förstås jag. Pappas storhet var relativ. Jag har träffat på kvinnor som påstår sig vara icke- religiösa feminister men när det kommer till faderns överhöghet så är de osvikliga fundamentalister.

Det är sådana kvinnor som sitter och sjåpar sig i baksäten när andra kvinnor kör bil till exempel. [7]I deras värld är det enbart Fadern som kan köra bil ordentligt. Det är för övrigt sådana kvinnor som gärna förminskar andra kvinnor och skriver manuskript där männen alltid får det sista ordet.

Apropå denna fundamentalism så kommer jag aldrig att glömma hur irriterad jag var på Mosebacke en gång. Först ut på scen: En skådespelerska som med tillgjord skådisröst läste sin fantastiska faders dikter och fullkomligen överöste lovord över sin Älskade Pappa och definierade sig själv helt utifrån sitt dotterskap. Jaha, dags för nästa Madame: MV. Hon överöste sin döde make AL med lovord och definierade sig helt utifrån sin hustruroll. Så boring. Ladies! Kan ni skärpa er? Har ni hört talas om kvinnliga subjekt?

Själv gned jag mitt kön mot främlingar. [8] Så kunde jag slutligen närma mig fadern. Han fanns aldrig i mig.  Jag låg i princip med vem som helst. Stora författares söner till exempel. Och en drös med amerikaner.

Min far förekommer på ett diffust plan i mitt (förstås helt oproducerade) filmmanus ”Climb the Beauty” om skådespelerskan P och mig. (P har förmodligen även legat med din pappa förresten. De sågs dansa en gång i alla fall och P har ett foto hemma hos sig på ett bord. Där har vi vår andra nämnare åtminstone i fiktionen)

Vad den handlar om? Ja, en misslyckad författare bor i en söderförort till Stockholm med man och barn. P är en bortglömd alkoholiserad skådis som bor i samma förort. I P:s glamorösa förflutna finns Hollywood, Cannes, din pappa och allmänt härligt jetsetliv fast med sömntabletter och en sjuhelsikes massa sprit. Båda kvinnorna har fallit, men P:s fall är mycket större och mer romantiskt. De möts av en slump och författaren börjar spökskriva Ps memoarer.

Men vad som händer under skrivandet är att författaren tar över berättelsen mer och mer och använder P för att berätta sin egen story- som är själva filmen. ”Du använder mig som en hoppmadrass! Vad är du för slags människa egentligen!” är en av replikerna. I författarens barndom finns en frånvarande far med en vinröd bil, en sorgsen mor som älskar hundar, en rasistisk DJ från Nigeria och faderns älskarinna. En son dyker upp. Det är P:s förlorade son ”som de förbannade jävlarna på SOC har tagit” men kanske också författarens bror. Filmen utspelar sig på tre ställen: i ett slags ”nu eller här”, i skådisens inre värld som är ”då, fantasier och önskningar” och i författarens inre värld som är ”då, fantasier och önskningar”. I filmens slut blir boken klar och skådespelerskan återupprättad. Författaren- som nu har fått ur sig SIN berättelse- fortsätter sitt blygsamma liv i periferin men med en ny självinsikt. Klart som korvspad

Visst är det bra! Men tror du att någon nappade? Nej. För svårt sade en producent som jag fick kontakt med. Så här står jag med mössan i hand och piper i min flöjt.

Min man gav mig små rosa rosor i går. De stod i en vas på köksbordet när jag kom hem. Trots att jag gormat och skrikit på morgonen och kallat honom ”fyrkantig”. Jag skämdes hela kvällen i går, kunde inte få för mig att komma till honom. Så blir jag nästan arg igen: som att det ska fungera att vara otrevlig och skälla. Som att männen blir justa och rädda då fast man vet att man inte är värd det. Och då känner man sig ännu uslare. Innan jag gick och lade mig sade jag med sänkt blick. ”jag går och lägger mig nu och jag är långt borta och jag vet inte hur jag ska komma fram och jag är ledsen att du är ledsen”

Han satt inne i vardagsrummet på soffan och tittade på en film (Bunuel?) Han såg ledsen ut och nickade bara. Jag gick och lade mig med ”Gulagarkipelagen” av Aleksander Solzjenitsyn, läste ett kapitel om lagens strängaste straff, det vill säga dödsstraffet och somnade sedan.

Jag är oerhört intresserad av Sovjet och Gulag och urkis. Urkis är ryska yrkeskriminella som varit som ett skrå i Ryssland under hela tsartiden och som blev så otroligt många fler under revolutionen 1917. Det fanns nämligen inga levande mödrar kvar att spegla sig i- man blev förråad redan som knodd!) och alla de fruktansvärda umbäranden som det ryska folket fått utstå. Jag förstår faktiskt inte själv hur mitt intresse kan vara så djupt. Det är nästan så att jag tror- och jag är inte den som brukar tro saker- att jag varit en sådan fånge, någonstans där i norr. Någon slags flickvän till en urki. Kanske med en vulgär dikt inristad på min nätta kropp.

Va? Vad säger du? Om jag själv drömmer om att skriva en roman? Kan inte tänka mig något löjligare! Det är nästan otänkbart. Nej tack, sådant är inget för mig får jag lust att svara.[9]

Sedan handlar det förstås om frihet. Jag är inte intresserad av att få en publik roll att spela ute i offentligheten. ”kom och sitt i vår tevesoffa och prata om ingenting, vi ställer dumma frågor, ta en taxi, vi betalar? ”Jag vill bli lämnad i fred! Jag vill vara ensam och höra övergivna kaffekokare sörpla genom öppna köksfönster. Jag vill fortsätta vara i det försonade tillståndet där det inte finns någon skillnad mellan mig och dig.

Va sa? Chiclitt? Böcker som de kvinnor skriver om sig själva och som säljer bra? Nej, jag läser inte fluff. Jag vill ha innehåll, inte förströelse. Jag vill bli uppruggad mothårs och inte strykt medhårs. Det bör för övrigt särskilt du också tänka på, att bli uppruggad mothårs. Att skriva tiggarbrev är mer min melodi. Det verkar vara det enda möjliga, det enda som kvarstår.

Men om jag skulle skriva en roman? Du ger dig inte, jag förstår. Alla vill ju egentligen skriva en roman. Ja, jag har tänkt tanken. För brödfödans skull. För det borgerliga anseendets skull. För att inte anses som sjuk. För att slippa stå och spruta mjölk i en oförstående offentlighet. Var det inte amerikanskan Finley som stod och sprutade bröstmjölk på förbipasserande på en gata i Los Angeles? En perfekt bild över hur det är. Skriva en roman för att tillverka ett eget mjölkpaket i vilket jag kan hälla min egen bröstmjölk så att säga.

Jo för romaner måste vara ett slag frihetsprojekt, annars är de ingenting värda. Allt får dock vänta. Mina barn måste bli och själv måste jag hamna i klimakteriet. De riktigt stora kvinnorna börjar inte skapa före klimakteriet.[10]

Och bokens huvudtema? Ja det är förstås en idéroman om genialitet. Det verkar nämligen som vi bara klarar av att förknippa genialitet med manliga subjekt. Det är en vanföreställning, en falsk religion. Vi kletar geni på enskilda gestalter. Det är fel. Boken ställer saker och ting till rätta. Och den är dessutom ”extremely profound and amusing.” som Malcolm Gladwell skrivit på baksidan på den amerikanska utgåvan

Jag var inne med cykeln i centrala staden och letade efter estniskan som spelar flöjt. Hon var inte där hon brukade, din gata. Hon var försvunnen. Och du kan inte gå runt som jag. Men jag? Jag älskar att vandra osedd mitt i den stora staden. Att vara vem som helst. I vilken stad som helst! Jag ser och ingen ser mig. Jag står med händerna i gammalt linne i dunkla affärer. Jag är poet.

(Redigerad juni 2017)

 

[1] När ideologierna rasat är det endast självet människan klamrar sig fast vid i det stora ogripbara vattnet.

[2] Se vidare ”Importhustruns tankar om utbildning”

[3] Det handlar om det kvinnliga dramat att skapa sig en kulturell identitet. Immanens och transcendens är centrala begrepp för Simone De Beauvoirs teorier om vad det innebär att vara människa. Transcendens innebär ett överskridande (asjobbigt!)

[4] Författare som det går bra för/ekonomiskt/ reser över jordklotet och använder sig av Natt i Burundi, Eldblossens Beirut och andra exotiska titlar/ Författare som det inte går bra för /ekonomiskt/ stannar hemma i förorter/och gömmer texter om sina liv/i ljusbruna koffertar på vindskontor/De skriver aldrig om gurkmeja/ de skriver på sin höjd om salt, socker och möjligtvis avokado/De träffar inte Elie Wiesel över en drink/De träffar istället grannen nedanför, Jan Erik vars vänstra öga pekar utåt istället för rakt fram/De vet ingenting om bokmässor/ De vet ingenting om Guineafolkens säregna sånger eller vilken färg Joyce Carol Oates man hade på slipsen/ Men de vet att när indirekt dagsljus faller på hud/blir hud blå och solljus gör hud gul och skuggor violetta/ De vet även att liv/de vet att skriva liv/de vet att försöka

 

[5] Hon är fyrtioåtta och har två barn säger hon/För fyrtio kronor knådar hon främlingar på stränderna/ Hennes mörka smala händer far över skinn och muskler/ Under hennes händer tänker jag barnsliga tankar om att vara älskad och unik/Mina muskler, mitt brosk, mina senor är särskilda/ Här ligger minsann inte vilken kropp som helst: Känner du det damen/ Visst är just jag lite roligare att knåda än den där tjocka tyskan som ligger här bredvid? Eller gubben med den håriga ryggen? Damen arbetar under godmodig tystnad. Jag inser att jag är ingen, jag är hennes tusende kropp. Men strax innan hon ber mig vända mig klapprar hon ryggen med händernas långsmala gavlar. Kroppen blir ett instrument: den låter som en bulkig lädertrumma. Kliff Kloff/ Strax senare är det tyskans tur, hon låter annorlunda än jag, dovare, gällare/ Ploff Kloff/ Och sedan är det gubben med den håriga ryggens tur att ljuda över land och hav./ Doink Doink. Ploink Kloff/ Rätt unika är vi som trummor trots allt

 

[6] Fast just detta ungdomliga beteende var lika mycket Suzanne Brøggers förtjänst/fel.

[7] Ok, jag har själv skrivit om kvinnors bilkörning i dikten ”Tresekundersregeln”: Jag sitter i framsätet på en vit Renault/ bredvid Marianne som kör mig till Halland/ Vi talar om statusen på olika utbildningar./Om att hennes bror är chef./ Om att tjärblomster heter rallarros i Hälsingland./Jag anstränger mig för att framstå som trevlig och lyckad./Marianne pratar runt./ Ingenting hon säger är viktigt./ Så varför vill jag att hon ska tycka att jag är rekorderlig och trevlig/ Hur tråkigt är det inte att INTE tala med varandra/ All energi rinner ur mig./ Bättre då att sitta helt tyst och invänta döden./

Tresekundersregeln, kan du den Marianne?/ Tre sekunder till bilen framför så hinner du kanske bromsa./Marianne!!! /Hur kunde du bli så gammal utan att vare sig lära dig att tala eller att köra bil?

[8] Jag har skrivit drösvis med dikter om detta: ”I never read him but I fucked his son” och ”Den svenske författaren får sig ett ligg” och inte att förglömma: den hårdkokta ”Rugbyfinten”

[9] ”Handling måste konstrueras, personer måste gestaltas och transportsträckor måste kläs med ord. Det springs uppför och nedför trappor, det gås in i rum, öppnas kylskåp och plockas fram frukt och mjölkpaket, telefonsamtal måste ringas och så vidare. ”

[10] ”Tänk vad mycket hår som bara ligger där och väntar på att östrogenet ska släppa sitt grepp om oss.”