PROLOG
Den här dikten vänder sig till kvinnliga barnlösa varelser med stora rödmålade munnar och tajta kön. Du kommer att drabbas av ett djupt förakt för de förvirrade känslorna och disparata tankegångar som jag uttrycker i min dikt. Det är helt okej. Men vad vet du egentligen om dig själv och din plats på jorden eller i världshistorien? Du som inte om natten sover vid ytterdörren med öppet öra och väntar på att höra mörka röster som kan skada. Vad vet du om någonting, du som fortfarande sitter på en arbetsplats och mailar lunchmenyer och bantningstips till din arbetskompis? Är du uppfostrad till man? Har du goda karriärsmöjligheter?
Du tror att du inte alls är som din egen mor. Du tror att du lyckats skapa dig själv.
Men sorry kid, du kommer också nöja dig med ett radhus eller en liten snygg villa i Bromma.
Du kommer också dyrka ditt borgerliga hem och konsumera rätt saker.
Plastlampan från Designtorget. Stolen från en affär som heter Room på vilken du kan sätta din jäsande rumpa.

Och nu ojar du dig över att det kommer bli “läskigt att föda”.
Men föda är ingenting.
Titta, där sitter Scylla och bläddrar i Mama medan de tre ungarna klättrar i soffan bakom henne.
Och se där är barnlösa Charybdis som varken blev mamma eller lyckades som konstnär.
Ta gärna avstånd från texten, men ett säger jag dig: din önskan om fortplantning kan du inte undkomma!
Det strömmar ett underligt språk från det svarta hålet mellan dina egna ben.

Suffolk Street New York 1994

Detta är psykosen:
jag rotar bland arken för att finna
meningar, subjekt, predikat, objekt,
fragment, utrop, initialer,
frånvarandes kärleksgestalter,
ett leendes leende,
en mjukhet kring munnen,
ett hjärtas åtrå,
en kukens stora skälva,
honkön som skrevar,
smeker sig själva,
suger, slickar, trevar.
En ung man som presenterar sig som den äldre
och tränger in sitt kött i dessa kroppar

Jag rotar och mitt inre blir dunkla smärta.
Vem är jag nu?
är jag en ljugande plötsligt,
för att vårt barn växer inuti mig?
är min sorg bara inlärd?
var är den hårdhudade i mig som nästan gapskrattar fram:
Låt mig bli den som ser. Vid sänggaveln står jag och kommer när du kommer, smeker den särandes ben, hennes sköte. Jag betraktar er och njuter er njutning, sörjer er uteblivna, viskar kärleksord i hennes öra när du har kommit, drypande om lår och mage. Ditt begär gör jag till mitt.
En man som ej kan förhålla sig till kvinnor på annan vis än att han håller kuken mellan sig och dem som vapen och som sköld säger till den kvinna han så gärna önskar att han kunde nöja sig med – för hon är ”mänsklig”- säger till just denna: Du bryr dig för litet om djupet hos människan, du är svag för ytliga kontakter och hastiga möten. Du måste lära dig människodjupet. Värdesätta den andras djup.

I djupet av hennes kön
där väntade jag
där återuppstod jag
slutligen

Var är denna röst:
Tja, det där tröttnar de på med åren.
Vissa har sitt järn iför många eldar.
De lär ju sig ett och annat, dock tills
de blir feta
de förlorar sina ben
Gråt inte mer flicka,
mjölken är ju redan spilld.

kom till mig & ge mig detta
som en viskning i en ylletröja
kom till mig & viska tyst i garnet
det enda som hörs är värme
kom till mig
där jag sitter med skurna läppar och virkar på
denna besynnerliga tystnad
som avlöser sig själv med ännu mera maskor allt fler
besynnerligheter allt fler dragningar
åt det ena och det andra väderstrecket

att älska räcker inte
det är insikten som förföljer
att inte en människas kärlek räcker
jag frammanar de andra männens ansikten
som vore de mina bröder inbarkade
i det osynliga som kan växa till styrkan jag behöver
för att orka älska just denne
det var bättre förr
det var bättre
när de inte kunde tillfoga smärta
jag var närapå mer mogen då och inte som nu värnlöst krypande
ett kött som skaver ett annat kött är bara en bild
jag sväljer denna bild av köttet
den jag påstår mig älska har ett rum där han inte ser mig
och jag har ett rum där inte jag ser honom
fast där ser jag förvisso alla ansikten
sammanfogade till ett nådens svarta ansikte som ler
och ger mig evighetens bröst att suga
där räcker det med en gammal mans viskning i ett skjortbröst
där bor vi dånet från havet
där har vi vår betydelselösa
sting i trakterna kring hertzet die das der
jag vill ju bli lurad
för det växandes skull
vem ska skratta sist? undrar hämnaren
Eli Eli låt henne inte växa sig större!
Vem ska icke få växa?
Vad säger du nu?
Vad som än ska växa ur detta itu rivna: det ska växa

Ordena ljuger mig rakt in i sannings vetskap.
Som en hynda hör jag tonfallen som inte kallar på mig.
Natten kom då sorgens knubbiga fingrar famlade tafatt efter det bländande.
Det var mörkt mycket länge, mycket mörkt.
I den ljushylltas ögonvrå syntes ett gnagande tvivel- som om pupillen flackade till en tiondels sekund och sedan fann sig till rätta i konventionen, fokuserade rätt punkt, blev till en människas blick. Men skräcken trängde sig ut ur öron och urinblåsa under just detta snabba Innan.
Det mållösas Innan, det av torrgråt sammansnörptas.
Någonstans gav ett barn hals.
En trasig stupränna förvandlade bakgårdens tystnad till en magisk trädgård.
Råttor parade sig lekfullt i vattnet som bara steg och steg.
Och soporna blev dyrbara, de blev till ögonstenar, till ögonäpple och kristall.
Rispandet av skinnet blodigt, låtandet av nacken böjandet inför Tystnad och af Fall.
Klarspråk kunde talas enbart om pennan var tillräckligt diktatorisk; det var svaga linjer som gick förlorade i sorlet, tjocka streck vann alltid i längden. Sirlighet och Strountes var ej på ropet. Byxor däremot, byxor som hängde längst med låren, blottande rödblods och vitblods trakter. De unga flickorna på gatan lät sina hår växa oborstat, de ville vara feta och ovårdade plötsligt: så tvingades gossarna på knä, så blev deras tungor varma, deras kön hårt erigerade. Försäljning av pilgimsmusslan förbjöds å det bestämdaste till minderåriga.

det var våld att älska
det var att dra itu
slita sär
lappa ihop tills nästa drabbning
det var våld att älska
att se sig skära halsen av den andra
sy ihop fittan på den tredje
och slutligen då:
sitta i stiltje och förbanna frånvaron av och dessutom skriva våldsamt om den inträffade blodsutgjutelsen köpa sig ett tuggummi och suga ut det gröna i mitten, sedan göra bubblor

En gammal kvinnas rynkiga anlete.
Hon talar mig bort från ansiktets form.
Se inte till dess form, viskar hon men:
Lyss denna röst
Vyss denna byss
Kyss denna myss
Blim blom slam slem
Kling klong pong gong
Sling släng ding dong
beng deng feng feng
Dring drang
Blong Kong dudelidej
ping ping pong
drick detta vatten
dansa denna dryck
dräp detta dråp
dratta denna matta
sov detta slit
släpa detta skräp
denna träta
denna plats
detta oordande kaukasos multna marken under fossing under gosa underarm underställd underliv underbar underfundig under thalamos CHORA Ack och Ve och ack igen frånvaro av och sedan det stora språket det som icke är en kärlek men
ett väntande
en förbidan
en långt utdragen kamp mellan stora och små utropstecken
mellan de som är här och de som är där
och det som är FORT och det som är DA
och det som är anfall framfallen form
och det som är kött och det vi kallar form och det vi kallar rudiment det vi kallar skiss det vi kallar miss det vi kallar piss det vi kallar hiss a mig i luft och moln låt mig känna att jag faller och att armar tar mig i det vinande fängslar mig i det pinande hissar dig som vinden hissar löven som katten pissar i pölen som hunden slickar såren som moderns hår är drypande av ansträngning och armarna är hårda som hos ett barns erigerade kön Du som går iväg med ansiktet du som kanske inte vill ha kvinna men ha docka smocka moder en spastisk leksak en lerklump ett rakat kön ett avskalat ansikte en viskning en smekning ett icke-rörande inte detta ansikte väser dina lemmar inte detta ansikte men HENNES vid den ansiktslösa horans grav där stod jag och grät den jag inte kan se Gå i väg med tovorna lämna det havande i dess rymd får befinna sig där för sig själv där finns klar luft vill hon vara kanske gå på bron kanske möta någons blick elefanten måste få sova i skogen lulla lulla hon kommer när hon kommer den som vet och den som anar de spanska ansiktena är varma ty de vet intet om kylan deras inombords är dukat till stim och glam deras svarta hår har slickats av modersskötet och stannat där Du som snart ska komma.
Välkommen!
Men ta oss sedan för de vi är- också vi är barn och inte klara
som ingen

Det var som en sommarskymning mitt i mulna midvintern. Det var på första gatan och första avenyn. Klockan närmade sig halv sex då det var som en fläkt eller en öppning där bortåt väster och magin återkom för en sekund eller två och då såg jag vem jag var och att du var en annan och att det bara är så och att man bara får bita ihop och le med detta ihopbitna för vi delar det. Det är samma för de två bögarna med mössor och varsin hund- en gul och en svart. Det är så för den medelålders mannen med kepsen och svart skägg. Det är så för den unge vackre mannen i basker som kommer ut från ett café och som undrar ifall han ska gå mot öst eller mot väst. Vi hör aldrig riktigt samman; och just detta håller oss samman. Och såg vi mot väster och kände vi brisen så kunde vi erfara all världens kvällar, denna alla tiders kväll.

Vem vill jag vara? Mig själv.
Var vill jag vara? Just här.
Så vad är det som gräver i dig flicka? frågade den gamla rynkiga.
Att jag inte räcker, svarade den unga oälskat älskande, hennes rödblonda flätor hamnade i munnen.
Vad är du så sorgsen över? nynnade den tandlösa gubben.
Mitt sorgens ansikte, svarade den lilla, och att inte orden kan ta mig härifrån. Att de icke är starka nog. Att jag icke kan tala om kärlek i denna icke-kärlek. Att jag helst vill bli rispad, uppäten slängd och förbrukad. Att jag nu ska bege mig till de mörka kvarteren och tända en cigarett så att mitt ansikte ljusnar och drar till sig kulor och knivar. Jag ska vifta med min pengar och lämna gylfen öppen.