Krönika: Hela Resan SL
Tjej ca 17 år står och läser på reklamen i tunnelbanan och vänder sig till sin killkompis ca 17 år. Tjej: Poesi… vad är det? Kille: Det är som raptexter ungefär fast mycket djupare.
Bloggen ”Tjuvlyssnat” är toppen. Så ofta jag hinner går jag in på den och läser vad folk pratar om på tunnelbanor och bussar, i affärer och ute på stan. ”Tjuvlyssnat” är skojig och ytlig men lika inspirerande och viktig som dikterna i ”Poesi på väg”. Som en bra dikt så sjuder den av mänsklig erfarenhet. Det är en rätt häftig tanke att tusentals öron lyssnar och skriver ned vad vi säger. I det här fallet är den dessutom mångröstad, som en kör. Det är historia som skrivs. Av många.
Eftersom jag är poet är jag nästan alltid på jakt efter poesi. Och om jag fick bestämma så skulle det finnas ännu mer poesi i det offentliga rummet. På gator och torg, tunnelbanor och bussar. Varför inte i rulltrapporna när man åker upp och ned till tunnelbanan, på väggarna inne i tunnlarna, upplysta med lampor, kanske som film. På stationerna, på informationsskyltarna, på busschaufförernas kläder, på biljetterna, från högtalare, ur folks munnar, skrivet på himlen.
Men poesi är inte bara det skrivna ordet. Från början betydde ordet poesis att göra något av inget. Något vi själva kan ägna oss åt ifall vi är uppmärksamma på detaljer och hur ljus faller. Poesi kan uppstå i en märklig skiftning i glaset i fönstret på ett tunnelbanetåg. Poesi kan vara morgonljuset som faller genom glas som har gått i tiotusentals bitar men ändå sitter kvar i väntkurens ram. Poesin kan bo mannen som åker tunnelbanan söderut mot Hagsätra och bär ett bowlingklot i en hemsydd påse med en fjäril på. Poesi kan vara den röda fläcken på kinden på flickan som nyss blivit lämnad av sin pojkvän och sitter och gråter på en bänk vid Axelsberg. Eller när man råkar somna på en buss och lägger huvudet på en främlings axel. Och främlingen låter huvudet ligga kvar, tar sitt ansvar för den sovande.
Poesi kan komma när som helst och hur som helst. Staden har sin poesi, naturen har sin, ungdomen har sin, ålderdomen har sin. Poesin finns överallt där vi finns. Om vi vill se den, känna den.
En norrman jag var kär i en gång (som lämnade mig vid en busstation i Oslo, för övrigt) sade att kärlek uppstår när en människa träder in i vårt poetiska minne. Det kanske också är tvärtom: poesi uppstår när något träder in i våra minnen av kärlek.
När jag var liten gick jag i skola i stan. Varje morgon prick tio över sju tog jag Roslagsbanan från Ensta i Täby in till Östra station. Ljudet från de gamla kluckande metallklockorna vid järnvägsövergången sitter för alltid kvar i mig. Och synminnet av den glosögda mannen i trenchcoat och gammaldags portfölj som kom rusande nedför backen på andra sidan stationen, alltid i sista sekund.
På den tiden fanns det utevagnar och dem gillade vi att stå på när våren kom. Då kände man resan och vinden och årstiden genom hela sig. Precis vid stationen i Stocksund norr om Stocksundsbron stod en liten röd bod, kanske en verktyg eller vagnar. Någon hade målat ena sidan på den med en vit text. Det stod ”Almlor Borgentz sääd samax dag”. Så stod det. Jag försökte i åratal att klura ut vad det där betydde. Om det var en kod av något slag. Jag har fortfarande ingen aning. Men det har stannat i mig. Som poesi.
Av Jenny Morelli