Uppsats 1997 JMK

– Kom hit! Vi har hört att du tagit del av ny typ av journalistik som skrivs i det stora landet i väst. Vad är det för något, kan du inte komma hit och berätta vad du vet? Vad var det hette det nya?
– Jo, nog har jag tagit del alltid, men jag kan inte påstå att jag riktigt förstår det. De kallar det Public Journalism och jag har läst och läst för att förstå vad de vill med det nya.
– Det är alltså något nytt? Det gamla ska begravas?
– Nja, somliga hävdar att det är nytt, andra säger att det nya är äldre än det gamla och somlig andra säger att det nya inte är nytt alls utan bara en gammal dumhet.
– Nu blir vi förvirrade. Du talar i gåtor. Vem är det som talar, vem kallar vad nytt och dumt?
– Ja, det är flera olika herrar som bråkar sinsemellan. De har olika uppfattningar om hur journalistik ska skrivas och varför det ska skrivas.
– Det låter spännande, men vilka är då herrarna?
– Ja, en heter Merrit. Han skriver böcker och artiklar och driver en affärsverksamhet i Wichita.
– Wichita var är det? Vad är det för slags affär?
– Wichita ligger i staten Kansas mitt i det stora landet i väst. Han är tidningsutgivare. Tidningen heter Wichita Eagle.
– På så vis. Vilka är det mer?
– Ja, en annan är knuten till universitetet i den stora staden New York. Han heter Rosen och är en filosofiskt lagd herre.
– En filosof! Så fantastiskt- vad säger han?
– Ja, bland annat säger han att dagstidningarna och dagstidningsjournalistiken hotas av flera mäktiga faror.
– Hotas! Faror! Vad är det för faror?
– Ja, som han ser det har fienderna sex namn och han kallar dem Ekonomi, Teknologi, Politik, Andra Jobb, Cynism och Anti-intellektet.
– Kors i taket så många fiender. Kan du inte berätta mer om dem! de verkar otäcka.
– Jo, men vill ni inte veta vilka de andra goda herrarna är som bråkar om det nya?
– Jo, säg…
– Det är även herrarna Fallows och Cohn, herr New York Times och herr Washington Post som jag har hört diskutera det nya. Och de har olika syn på vad som är god journalistik.
– Men vad är det de säger. Vad är det som är så nytt?
– Jag får då kanske börja från början. Vi beger oss till staden Wichita år 1988. Detta år valde landet en ny ledare, en ny president. Och det var två herrar som slogs om ledarskapet. Journalisterna i Wichita rusade runt efter de två kandidaterna för att ta reda på vem som skulle vara bäst lämpad. Och de två kandidaterna de baktalade och smutskastade varandra så att det stod härliga till. Journalisterna skrev ned de råa orden i flygande fläng och rusade hem till tidningen för att folket i Wichita även de skulle få ta del av giganternas pajkastning.
– Ha, ha, pajkastning ja. Det vill folket ha ha, helt rätt.
– Nja,Wichitaborna köpte inte sin tidning som de gjort förr.
– Köpte inte sin tidning? Trots att det var pajkastning i den?
– Jo, pajkastningen ville de ha men de valde att t i t t a på pajkastningen i stället, hemma på sin televisionsapparater.
– Aha, de såg på televisionen, ja, det kan man förstå att de gjorde ja…
– Herr Merrit satt i sitt fina rum och lade pannan i djupa veck.
– Hade han ett fint rum?
– Ja, jag har aldrig sett det själv men han var chef där då och hade med största sannolikhet ett fint rum med utsikt över stan och vacker konst på väggarna som det anstår en chef.
I alla fall så satt han där och tänkte på att politiken hade förvandlats till ett simpelt smutskastning och det inte hade varit ämnat så från början med politiken.
– Hur var det ämnat från början då?
– Jo, från början, tänkte sig Merrit att det där med politik skulle vara en angelägenhet för alla medborgare och att alla skulle tala om hur de ville ha det i staden där de bodde eller i landet och inte som nu att folket sitter hemma framför televisionen och ser på politiker som kastar paj på varandra. Han blev ledsen när han tänkte på hur det hade blivit. Det var inte pajkastning han ville skriva om det var de v i k t i g a sakerna:
– De viktiga sakerna? Vilka var de?
– Jo, de viktiga sakerna var för Merrit: hur ska alla få det bättre? Hur ska man skapa ett folkstyre som alla känner sig delaktiga i.
– Det är svåra frågor det där. Säg mig, kom han fram till något?
– Nja, han förstod att han inte kunde skapa ett bättre samhälle på egen hand och att han behövde mobilisera flera att delta i hans vision om ett bättre samhälle.
– Det låter som om han var en riktig hedersknyffel den där Merrit. Vad gjorde han därnäst?
– Jo, när två år hade gått var det dags att välja en ny guvernör i Wichita. Och Merrit gick ut i staden och pratade med invånarna där. Han frågade dem vad de tyckte var viktigt för staden. Han frågade dem vad de tyckte att han skulle skriva om i tidningen så att de bättre skulle veta vem de skulle rösta på.
– Fiffigt!
– Ja, det tyckte alla att det var. Så när kandidaterna kom för att kasta paj på varandra så var Merrit beredd. Han lät sina journalister ställa andra frågor som inte politikerna hade valt ut, utan frågor som Wichitaborna tyckte var viktiga. Kandidaterna blev lite konfunderade. Varje vecka publicerade Merrit politikernas svar på Wichitabornas frågor och den som inte kunde svara fick skämmas för då var svarsrutan helt tom.
– Oj oj oj, vad de måste varit arga.
– Jag vet inget om deras ilska men jag vet att de skyndade sig att svara på frågan så att de veckan därpå kunde visa att de gjort sin hemläxa.
– Vad hände sen då? Vem vann valet?
– Jag vet inte vem som vann valet men jag vet att Merrit var så nöjd med experimentet att han myntade begreppet Public Journalism. Chefer på tidningar runt om i landet blev inspirerade och ville pröva på det. Runt om startade det projekt i Public Journalisms anda. Och Merrit stötte sedan ihop med filosofen Rosen i New York. De fann varandra direkt.
– Blev de ett par, menar du?
– Ja, så tillvida att de delade en vision om ett bättre samhälle och att de var skrämda över vart landet i väst var på väg. Och Rosen hjälpte Merrit lite med det filosofiska och Merrit skrev ned sitt glädjebudskap som spreds över hela landet. Ja, till och med vårt land fick ett exemplar av hans bok.
– Vad säger du? Fick v å r t land en av hans böcker?
– Oj, oj, oj, du har bara hört början på historien. Vi fick mer än bara en bok, men du får tåla dig lite.
– Oj, så spännande det här. Vad hände härnäst?
– Jo, det var här som herrarna i storstäderna började knorra. De tyckte att journalistiken började gå över styr i sin berusning över det nya. De såg att tidningar runt om i landet lämnade Objektiviteten och de blev mycket skrämda av vad de såg.
– Objektiviteten, vem är det?
– Ja, det är han som bär upp hela den etablerade
journalistiken på sina axlar och han har hjälp av sina söner som heter Allsidighet, Neutralitet, Saklighet och Likgiltigheten för konsekvensen.
– Oj, vad många söner. Men vem är han? Han verkar mäktig!
– Ja, det är en mäktig herre. Han kräver mycket av de som klänger på hans rygg. Han kräver att de ska hålla sig klarsynta och distanserade till det som sker runt omkring dem och att de inte får ryckas med känslomässigt eller hamna i affekt när de skriver, för då rasar hela den grund som journalistiken står på. Då finns det inte längre någon journalistik kvar, dundrar han.
– Det verkar ju farligt; har han inte rätt?
– Ingen vet om han har rätt. Det enda man vet är att han alltid visar sitt huvud när någon journalist vill skriva på ett nytt sätt.
– Jaså, han har visat sig flera gånger.
– Oh, ja, han visar sig titt som tätt. En annan gång jag hörde talas om var när några journalister bestämde sig för att ta till dynggrepen och skriva om det.
– Jaså kom han fram då? Vad sa han då?
– Då sa han att journalister inte ska befatta sig med känslosam journalistik och att de inte ska bli upprörda när de hittar skit i vrårna.
– Vad var det för skit de skrev om som var så farlig?
– De skrev om oegentligheter i samhällets djupaste vrår. De skrev om vanföra barn som lämnades ensamma i långa dystra korridorer och om människor som var så fattiga att de svalt.
– Usch, det låter inte trevligt. Men det nya då? Håller det nya också på med dynggrepar och vanföra barn i dystra korridorer?
– Nej, det nya sysslar inte med sånt. Det nya vill bara få människor att tala och läsa tidningar i stället för att titta på fåniga televisionsprogram och konsumera nyheter som om det vore snabbmat.
– Men Objektiviteten blev arg i alla fall?
– Ja, han blev arg.
– Så han tycker inte att det är en så farlig framtid som väntar det stora landet i väst?
– Åjo, det tycker han. Men han vill välja andra vägar än de som vill skriva Public Journalism.
– Vilka vägar vill han välja?
– Ja, han vill att journalisterna ska värna om sin yrkeskårs heder och att de ska låta politikerna sköta det politiska, för de är bättre lämpade att sköta dessa sysslor.
– Det finns alltså en skillnad mellan journalister och politiker?
– Ja, det lär göra det. De är inte alla som kan se det men de stora herrarna i storstäderna anser det.
– Vad är då skillnaden?
– Politik betyder att vilja- och politikerna vill någonting. Journalistik betyder att föra dagligen föra journal- journalisterna ska bara beskriva det som politikerna tar sig för- och de ska inte vilja något för egen del, ha egenintresse av vad som skrivs utan vara observatörer utanför den politiska arenan där politiken realiserar folkets egentliga vilja.
– Det där var svårt, men jag tror jag förstår. Men nu vill jag att du berättar om Farorna som filosofen Rosen varnade för. Vilka var det nu igen?
– Det var Ekonomin, Teknologin, Politiken, Andra jobb, Cynismen och Anti-intellektet.
– Nå, hur ser de ut.
– Herr Ekonomi är ett stort problem. Han har vänt sig bort från tidningarna och istället lierat sig med Televisionen och med Webben som är en stor elektronisk spindelhona som skapat en egen verklighet bortom tid och rum. Där sitter nu Ekonomin och slösar sina pengar. Teknologin är de grundstenar som den stora spindeln Webben är byggd av . Filosofen menar att spindeln med televisionens hjälp tagit Ekonomin ifrån dagspressen. Att Ekonomin cirkulerar i deras blodomlopp istället för i dagspressens.
Politiken har vi talat om. Han är flyktig och retorisk till sin natur. Rosen hävdar att han har förlorat kontakten med verkligheten och talar om saker som ingen förstår eller är intresserad av.
Andra Jobb är också ytterst problematisk för dagstidningsjournalistiken. För journalistiken behöver journalisterna. Men journalisterna söker sig även de till Ekonomin. Och om ekonomin går till spindeln och televisionen så går de efter.

Cynismen bor hos de som är kvar inuti Journalistiken. Den tycker inte att det finns något att kämpa för längre och drömmer inte om ett bättre samhälle. Anti- intellektet bor i den som inte vill förstå vad det är som håller på att hända. Han vill inte ta lärdom från universitet och forskare. Han väntar på att chefen ska ge honom något vettigt att göra.
– Hmmm, intressant men lite klurigt. Nu blev jag hungrig. Ska vi ta en paus och äta något innan vi fortsätter? Jag är nyfiken på den där boken som lyckades komma ända till vårt land. Vi tar den efter paus.
– Det låter bra. Vi går till Mc Donalds.

Jenny Morelli, 1997